Johannas

Det har slagit mig ett flertal gånger. Det gnager inuti mig. Det finns en ilska och ett hat. Allting handlar om de många åren som jag låtit mig styras av demoner. Varje dag. Varje minut. Varje sekund. Jag har många gånger försökt få mitt inre att förstå vad som är rätt och vad som är fel, eller snarare vad som är friskt och vad som är sjukt. Det är precis vad det handlar om, en ovis vardag. Jag har ingen aning om vad jag kommer låta passera min mun. Jag har ingen aning om hur stor ångesten blir. Det ända jag vet är att mitt liv är en enda stor röra.

Jag vet att det är ohållbart och jag vet innerst inne hur trött jag är på allt som ätstörningen för med sig. Helst av allt skulle jag bara vilja fly från den och aldrig låta den komma nära. Samtidigt finns rädslan där. Rädslan av att känna sig misslyckad och helt utan kontroll. Jag vet att rädslan spelar mig ett spratt. Jag måste våga ta steget ut ur det här helvetet. Jag måste våga tro på mina egna handlingar. Jag måste tro på att mina ord kan bli sanna, men jag kommer behöva stöd. Det kommer inte vara lätt. Även om jag nu är beredd att försöka ta mig ut ur det här så kommer det bli svårt. Det kommer troligtvis till att bli något av det svåraste jag gjort, men jag ska ge det ett försök. Kanske två. Jag hoppas jag kan inspirera andra i min situation. Jag hoppas vi kan stötta varandra. Jag hoppas ni är med.

Kram Johanna