Ögonsten
Tystnaden skrämmer mig. Det är så tyst att jag knappt vågar tro på att ögonblicket jag för stunden upplever ens existerar. Jag låter blicken fastna där den vill. Långt bort ifrån mig. Jag ser hur mina ögon lider. Jag läser av min blick och ser ett desperat behov av obefintlighet. Jag önskar att jag kunde skänka mina blå smaragder frid, men de sitter där de sitter. De är en del av mig. De är den delen av mig som varje dag tvingas möta min kropp i spegeln. Det är den delen av mig som måste våga tro på att det som speglas är vackert. Det är tyvärr mycket svårare än så.
Kärlek till mänskligheten från mig. Vi lever nu. Ni som kan, se till och gör det också. Lev livet.
Det finns bloggar om ditt och datt ord som går in i ena örat och omgående ut i andra örat. Dina ord läste jag med behållning. Tro på dig själv och du är bra och vacker!
